Birmasällskapet fick en inbjudan att presentera birmarasen, vid SVERAKs domarseminarium, som gick av stapeln i Örebro den 17-18 november 2001. Vi skulle få cirka en timme på oss.
 

Vi tyckte naturligtvis att detta var mycket hedrande. Det fordrades en mycket noggrann planering för att göra bästa möjliga intryck på våra domare. Mest angeläget för oss att ta upp, nu när vi fick tillfälle till det - var att presentera en del av det arbete / de tankar, som blev resultatet av vårt senaste seminarium, april 2000. En del av detta var ett förslag till ny standard. Tiden var ganska knapp, endast cirka fyra veckor från det att vi hade skickat vår intresseanmälan, till dess att SVERAK ville ha ett fullständigt program av oss.

.
Det innebar att vi jobbade för brinnande livet, eftersom vi ville ge ett seriöst intryck när vi nu hade chansen. Lisa Karlsson, Kerstin Zimmerman och jag arbetade en lördag med den slutliga, skriftliga presentationen till domarna. Men före det var det många vändor med mail och telefon. Anna Wallin, Magdalena Holmström (som dessvärre inte kunde delta vid själva seminariet) och Ulrika Andersson (nu Nilsson) fick i uppdrag att finna lämpliga katter som demonstrationsobjekt. Detta var en grannlaga uppgift, för nu skulle vi ju visa på skönhetsfel hos katter som tävlar. Detta för att påtala för domarna att det är egenskaper som inte bör premieras. Vi fann att det var enklast att välja bland våra egna katter, som vi känner väl, och där vi samtidigt är pinsamt medvetna om deras fel - och glada över deras förtjänster.

.
Efter ett intensivt arbete, blev vi så färdiga i tid för att SVERAK skulle kunna granska, godkänna och trycka vårt material. Så gick ytterligare att par veckor, och vi fick veta att vår presentationstid var klockan 16.00 lördagen den 17 november.

Vi träffades 13.30 i Örebro, för att för oss själva hålla en generalrepetition. Eva Porat hade blivit ombedd att ta med en lampa med ultraviolett ljus. Detta för att på ett enkelt sätt kunna påvisa att samtliga katter hade vita fläckar på magen. Det såg man alldeles utmärkt i detta ljus, men utan lampa syntes fläckarna endast på katter med riktigt mörk kroppsfärg.

.
Så var det då vår tur. Jag berättade med darrande stämma om det arbete som lett oss fram till att vi stod här idag. Bland annat det förslag till standardändring som var en av de punkter Lisa skulle presentera. Därefter lämnade jag lättad över ord och bild till Lisa, som är en formidabel klippa i sådana här sammanhang. Hon är ju lärare, och undervisar vuxna och halvvuxna människor hela dagarna, så hon hade gjort fina overheadbilder som illustrerade våra tankegångar. Vid lämpliga tillfällen avbröt Lisa för att vi övriga skulle få visa fram lämpliga "demonstrationskatter". Jag måste säga att det var hennes förtjänst att vår muntliga presentation blev så suverän som den blev. Hon är så lugn och metodisk.

Bland de katter som vi hade tagit med, hade vi bra exempel på dålig panna, tabbykatt "utan" tabbyränder, för stora eller för små ögon som en viktig del av birmans uttryck, en magnifik päls som döljer att det inte är mycket katt under, från små till stora katter och så vidare. Vi kunde också visa att en far som inte har mycket tabbyränder ändå kan de utmärkta tabbymarkeringar till sina avkommor. Dessutom uppkom frågan om birmans vitfläckighet, "magfläckar" som vanligtvis inte syns på de ljusare maskfärgerna, men oftast syns tydligt på katter med mörkare kroppsfärg.
 

Vår presentation bestod alltså i att både ge bra exempel på sådant som vi vill arbete för att uppnå och behålla, men också exempel på sådant som vi vill försöka undvika. Vi önskade t.ex att domarna inte ska premiera små katter, då birman enligt sin standard inte är en liten katt! Vi bad också om domarnas hjälp i vårt avelsarbete, då deras påverkanmöjligheter är stora.

Lisa var lite orolig efter vår presentation och sa; "Nu får väl "Tigern" aldrig mera något cert", han hade ju visats upp som tabby "utan" ränder. Det skrattade vi andra rått åt och då såg Lisa ännu mer olycklig ut!

Katterna förstod nog stundens allvar för dom lät sig snällt visas runt. En del var ju vana utställningskatter, medan min Duchesse hatar att bäras runt, men jag tyckte att hon klarade sig bra i alla fall. Hon skulle ju bara visa sin vitfläckiga mage.
 

Vi presenterade också för domarna det gedigna förarbete, som låg till grund för vårt senaste seminarium, samt vår utvärdering som fanns att läsa i BA nr 2, 2000. Då presentationen var klar fick domarna komma med frågor. Det blev mycket diskussion, både kring våra demonstrationskatter samt runt förlaget till ändring av birmastandarden. Domarnas frågor var relevanta och vi besvarade dem efter bästa förmåga. Detta ledde till att vi gjorde en smärre justering i standardtexten, efter förslag från Alva Uddin. Den ändring som domarna ville ha, var att den skrivning som innehöll orden "pure white" ändrades till "white". Detta accepterade vi, och så var vi eniga om detta standardförslag. Vi fick faktiskt applåder när vi var färdiga, och vi var ett mycket glatt och nöjt gäng som pustade ut i Eurostops cafeteria.

.
Ett par dagar senare fick vi en utvärdering av domarseminariet, och det visade sig att Birmasällskapets presentation fått högsta betyg! Domarna hade tyckt att vårt program var varierat och intressant - och inte nog med det, de frågade om de fick ta vårt förslag om standardändring som sitt eget till SVERAKs årsmöte. Vi tackade och bugade! Vår presentation var ju inte tänkt att leda till en motion från domarna, det förslaget hade kommit spontant från dem själva. Det standardförslag som vi presenterade är det som helt och hållet är baserat på birmaseminariets deltagares intentioner och som tidigare presenterats i Birma Aktuellt. Redovisning från birmaseminariet kunde även läsas i Våra katter nr 4, 2000.

TEXT: Elisabet Karlsson